Uppdatering 4

Skjut mig! Mina två värsta, Darin och "Se på mig", i en äcklig förening. Hjälp.

Uppdatering 3

Är Malmö verkligen synonymt med hiphop?

Uppdatering 2

Jag gillar Håkan Engströms schlagerblogg! Rolig! Han är faktiskt väldigt rolig i verkligheten också, kan jag tillägga. Men jag skrattade högt i min ensamhet åt det här inlägget. Och det här. Och det här.

Uppdatering

Åh, min rare gud. Next 3 - varför? Vad är "Esta noche" för ett töntigt bidrag? Den så kallade rappen var det taffligaste sedan... gruppens danssteg.

Melodifestivalande

Aj aj aj, Johan Becker! Det här med konceptband kanske inte var den bästa idén. Gud så pinsamt. Jag hade trott att det skulle vara bra. Kunde man ju trott.

Post-Nöjesguidenfesten

Det var inte så himla roligt på festen faktiskt. För mycket folk och så. Men förfesten med Lundagårdsgänget var riktigt kul. Och i dag fick jag ett av årets roligaste mail:
"Kvarglömt: Ett diabeteskit, en Sony 3G-telefon, en ljus H&M-kofta och en tändare från Svarta Kök i Sölvesborg. Allt utom tändaren (behåller jag som minne) finns på redaktionen måndag lunch."

Tändaren var min. Typiskt.

På tal om tv

Jag borde nog sluta titta på tv. Har ni sett avsnittet av Grey's Anatomy när en patient slår sönder sin egen hjärna (som är oskyddad efter att de opererat bort en del av hans skallben) mot sänggaveln, allt för att få donera sina organ till en liten kille? OK, all heder till snubben. Men i natt drömde jag om eländet. Hjärnsubstans och grejer. Usch! Vaknade totalt genomsvettig. Hade liksom lyckats få med det äckligaste från Grey's Anatomy-avsnittet och sedan väva ihop det med det äckligaste i Låt den rätte komma in (ni vet i boken, blodplasma och sådant). OK, ingen mer tv och ingen mer läsning av äckliga böcker för min del. Det är tydligt att jag inte kan hantera det.

PS. Undrar vad mitt undermedvetna vill säga mig. Tough one, this one.

Dagens I-landsproblem

Typ nitton kanaler och ingenting att titta på. Ett gammalt avsnitt av Seinfeld (finns det någon som faktiskt gillar den himla serien?) eller en dokumentär om feminism som jag redan sett två gånger. I går spekulerade ett gäng unga journalister i om tv-mediet var bättre när det bara fanns gamla goda SVT. Somliga, inte jag, hävdade att Stjärnor på is förstör för mänskligheten. Ja, jag vet inte. Men just nu skulle till och med den där gapiga skånskan Gynnig livat upp tv-utbudet. Enough said. Dagens I-landsproblem.

Varför jag inte läser i stället? Bra fråga. Jag försöker läsa Martina Lowdens Allt. Jag vill verkligen gilla den, men gör tyvärr inte det. Det är synd. Alla andra verkar göra det. Och den verkade ju så ball. Men nej. Vi har inte klickat, Martina och jag.

Helgpepp!

Jag vill att det ska vara helg nu! I morgon blir det Nöjesguidenfest för hela slanten. I princip varenda människa som jag känner och tycker om i Malmö- och Lundtrakten ska dit. Sämre kunde det vara minsann. Mest ser jag fram emot klockan halv två i morgon natt när min duktiga vän Sara ska DJ:a för Shut up! and sleep with me.

Happy-Go-Lucky

Har ni sett den? Den fick ju så himla fina recensioner när den kom, så jag såg verkligen fram emot att se Sally Hawkins in action som en hippiebrud från Camden. I går såg jag äntligen den, men måste säga att jag blev besviken. Visst, hon var härlig och man fick sig en tankeställare kring hur man själv lever sitt liv emellanåt, men budskapet gick liksom ändå inte hela vägen fram. En stark trea från mig, men tyvärr inte mer.

Visserligen blev jag uppiggad av bilderna från Camden Lock och fick en enorm längtan till London, men det var inte mycket mer än så. Eller jo, det finns en härlig scen där Sally Hawkins Poppy dansar runt på en klubb med sina vänner, alla stupfulla, till Pulps lovely "Common People". Det påminde mig om mig själv, de där kvällarna när man vägrar gå hem från klubben och bara vill lyssna på hitsen från tonårstiden. När man sjunger med för glatta livet. Pinsamt sådär. Fast kul så klart.

And that's one way to put it

Jag gillar min kollega Matilda Gustavssons sätt att tackla gårdagens stora nyhet här.

Själv har jag precis slagit personligt rekord i bokrecensionsskrivande. Snabbt som attan gick det! Wow, jag är bra!

I kväll väntar mig vinkantat samkväm i mitt hem med toppskiktet av Skånes journalister. OK, det enda toppskikt som känner mig åtminstone. Kanske spelar vi lite TP. Det beror på. Jag vill ju gärna vinna och det är svårt i en sådan samling. Tål att tänkas på.

Monarkins dag, for real

I dag är visst alla rojalister. Ja, det är svårt att stå emot! Kul för Victoria, det tycker jag faktiskt. Och jag tänker inte missa presskonferensen i kväll klockan fem.

Måste dock ge ett minus till TV4 som hade Schenströms gamla hångel, Anders Pihlblad, till att stå och fjanta sig med rojalistmaffian som väntade på förlovningsbeskedet. Han var dålig och intervjupersonerna ännu sämre. Sämst var dock när han sa att dem ringde i förlovningsklockorna för Victoria och sedan fick tillägga att han inte visste i fall det verkligen var det som ringde. Hm?

Prioriteringar, Ida!

Herre gud, här sitter jag och skriver om min töntiga dagens låt och har helt missat att Vickan ska förlova sig i dag. Eller att "säkra källor" (enligt DN) påstår det. Flera säkra källor! Gud, så spännande! Tror ni att hon är på smällen? Eller sådant får man kanske inte skämta om? Förlåt, SÄPO, jag gillar verkligen Victoria.

Dagens låt

"Jag fattar ingenting" - Lars Winnerbäck

Ja, jag vet. Töntigt. Men jag tröttnar aldrig på Winnerbäck. Han är sjukt ohipp att gilla numera, men det hjälps inte. Lars Winnerbäck är min längsta kärleksrelation. Och just nu känns själva låttiteln som mitt liv. Inte på något dåligt vis, bara förvirrat. Jag har ingen koll på någonting. Men det fixar sig, y'all. Det fixar sig.

"Fan, det värker
det ilar då och då
det känns ibland som alla har
förstått utom jag
att världen står och pekar
stackars han som tror
att livet är en dröm
han borde ta ett jobb"

Kurstips

FYI! Jag fick ett mail om att det fortfarande finns platser kvar på Amnestys och Sensus kursdag i Malmö om normkritik och queerpedagogik den 31 mars.

"Kursen syftar till att undersöka normers konsekvenser för barn och elevers rättigheter och möjligheter i skolan, samt hur man som vuxen i skolan kan arbeta med normkritik och queerpedagogik. Under dagen fördjupar vi oss, genom föreläsning, samtal, övningar och reflektion, i begrepp som heteronormativitet, tolerans- och queerpedagogik samt intersektionalitet. Kursen tar utgångspunkt i interna­tionella och svenska dokument som reglerar mänskliga rättigheter i en skolkontext, men tittar även på queerteori likväl som på praktiska erfarenheter och berättelser från skolans värld. Syftet är att förse deltagarna med kunskap, inspiration och konkreta metoder samt strategier för en normkritisk undervisning.

Kursinformation:
600 kr inkl material, 300 kr för studenter.
Halvdag kl 13-17.
Det är bra om du sedan tidigare har lite förkunskaper i frågor som rör genus- och sexualitetsnormer och likabehandlingsarbete.
Kursen hålls av Hanna Wildow.

Begränsat antal platser. Anmälan till båda kurserna sker via www.amnesty.se/amnestyakademin, amnestyakademin@amnesty.se, eller 08-729 02 00"

Låter superspännande, tycker jag!

Milk

Har något sett Milk? Efter Oscarsgalan vill jag verkligen se den! Och bra, Sean Penn!

Omöjlig dokumentär att se

Jag såg precis början på en dokumentär om kvinnlig omskärelse på SVT1. De visade när de omskar en liten flicka. Hon bara skrek och skakade och de höll fast henne och man kunde se vilken panik hon hade. Jag klarade inte av att se klart. Jag mår så fruktansvärt illa. Gode gud. Varför gör människor sådana hemska saker? Vad är det för en sjuk tradition? Och varför, varför, varför sätter ingen stopp?

Underbara SVT

Jag älskar att SVT äntligen har fått rejäl fart på SVT Play. Det är helt fantastiskt och ganska ovärderligt en kväll som denna när det enda sevärda på tv är en film med Hugh Grant som jag sett uppskattningsvis ettusen gånger. Och har läst boken. (En parantes. Heter det "ettusen" eller "ett tusen"? Alternativ 1 ser lite rumphugget ut på något vis, medan alternativ 2 ser ut som en klassisk särskrivning. I sällskapsspelet Så det kan låta vet jag att de skriver ihop det. Eller åtminstone skriver de ihop "tiotusen". Hur jag vet det? En gång fick en gammal gymnasiekompis den där kategorin där man får välja tre siffror och får tre ord i utbyte, och därefter ska gissa låten. Hon fick ordföljden "tiotusen röda rosor", men opponerade sig mot att det blivit fel eftersom hon fått fyra ord. Min vän, som läste frågan, förklarade att hon visst bara fått tre. Varpå respondenten återigen kraftigt ifrågasatte det genom att säga: "Men vadå? Är 'rödarosor' ett ord?" Som sagt, en parantes.)

Det roligaste med SVT Play är dock (nog) att man kan se Helgmålsringning där. Undrar hur stor efterfrågan är? Det har jag i och för sig spekulerat i tidigare.

PS. Är inte "helgmålsringning" ett superkonstigt och omodernt ord? Vet man ens vad det betyder? Varför inte något klassiskt och inarbetat som tv-gudstjänst? Kanske borde skriva till SVT och föreslå det.

Horse

Jag vill också ha en hästdag! Hur kul som helst ju! (OBS! Jag talar inte om knark.)

Välkommen till Malmö

I Skåne är allt lite annorlunda. Skylten nedan sitter på Netto vid Värnhem. Hiskeligt kul!


Här har man verkligen utgått från att skåningar är riktigt jävla dumma i huvudet. Härlig inställning!

Själv blir jag nästan lite sugen på att citera Advance Patrol-klassikern "Välkommen till Malmö":
"Vi rullar på r:en varje dag här i söder, oj va vi är bra
Ingen annanstans släpper man loss som oss varje dag
Än i Malmö
Träffa töserna, pågarna, välkommen till Malmö
Vi har det bra, så ska det va, välkommen till Malmö
Vi har det ni behöver, AP tar över, och vi kommer från Malmö
Här säger vi naj, här säger vi jo
Ingen annanstans släpper dom loss som oss varje dag ´
Än i Malmö"
En fantastisk text. Verkligen.

Min favorithistoria om skåningar och mjölk utspelade sig dock för uppskattningsvis sex, sju år sedan. En riktigt skånsk dam ringde in till ett ring-in-program. Hon kunde vinna 10 000 kronor, om jag inte missminner mig. Frågan löd:
- Vad heter Sveriges största mejeriföretag?
Damen tänkte länge och väl, och bräkte sedan fram:
- Kan det va' Skånemejerier?
Stockholmstjejen som agerade programledare tittade medlidsamt in i kameran och sa det som var självklart för alla andra:
- Nej, tyvärr, det var Arla vi var ute efter.
Ridå.

Only in Skåne, vänner. Only in Skåne.

Hjärnans mysterious ways

Jag vet att somliga tycker att det absolut tråkigaste en människa kan berätta om är vad hon eller han drömde natten innan. Jag tillhör dem som tycker att det tvärtom är ganska skoj. Jag gillar att försöka lista ut vad mitt undermedvetna försöker tala om för mig medan jag sover; drömmar som ett slags brev från mig till mig (vilket i och för sig låter ganska obehagligt en dag som denna då jag just läst ut Fight Club, men skit i det.)

Men nattens dröm är en svår nöt att knäcka. OK, låt mig berätta.
Jag är jag. Det är sommar. Jag funderar på var jag vill åka på semester. Jag bestämmer mig för Thessaloníki (en stad som jag knappt vet var ligger och definitivt inte har varit i - jag har inte ens varit i Grekland). Med mig på resan följer en kvinnlig klasskamrat från lågstadiet (nu i vuxen form) och en kompis kompis (en kille som jag aldrig umgås med). Väl där solar vi och badar och har det allmänt gött. So far var det en mycket nice dröm. Det fanns en lång, vit stenpir som jag låg på stranden och tittade på. Hur fint som helst. Sedan ville jag äta lunch och då visade det sig att i Thessaloníki bodde tydligen en av mina bästa vänner (det vill säga hon är en av mina bästa vänner i verkligheten också). Dock gick hon omkring topless och hade jättehåriga bröstvårtor, så jag ville inte vara med henne eftersom hon skrämde mig (och rädslan satt i även efter att jag vaknat). Jag gick och åt lunch ensam. Satt vid ett tvåmansbord på en restaurang. Jag åt sallad (vilket jag aldrig skulle få för mig att beställa). Och hela tiden som jag satt på restaurangen spelades Patsy Clines "San Antonio Rose" i bakgrunden, fast ganska högt. Om och om igen. (Jag har självklart hört den låten tidigare, men jag visste inte att jag kunde den. Skumt!)

OK, mina vänner, hur lyder diagnosen?

Malmö är mitt New York 2

I går såg jag Carina Lidbom på Lilla torg. Vad ger ni för den kändisspottingen, va? Sunes mamma!

Ständigt denna kalender

Den 5 mars snackar Håkan Nesser på Studentafton i Lund. Vem vill följa med mig och lyssna?

PS. Bara så ni vet det så går det numera att kommentera även utan Google-konto. Eller det ska gå i alla fall. Det är aldrig någon som kommenterar så i ärlighetens namn vet jag inte om det är sant. Men det ska vara det.

Think it over in your pretty little head

Kan man annat än beundra finurligheten i namnet "The Booty and the Beat" på den nya "klubb i klubben-klubben" på Kontoret/Idealbar/Vega i Köpenhamn? Jag älskar det! Klubben har premiär om en vecka, den 26 februari. Jag fick ett mail om tilldragelsen, där man kan läsa mer:

"Det blir officiell efterfest till Yo majesty som spelar på lilla vega samma kväll och vid skivspelar står resident dj San-One som med hjälp av BabyDoll utlovar oldschool mixat med baltimore, miami bass och annat skoj. Vj Tik står för det visuella och kommer man tidigt och är riktigt snäll får man gratis öl. Dessutom är det fri entré hela kvällen. Kan det bli bättre?! (Nix)

The Booty and the Beat är klubben som med utgångspunkt i funky uptempo oldschool utforskar nya bounciga hiphop-hybrider. Här blandas Bay Areas Hyphy och millionprojektens Grime i östra London med Hiphop Classics. Gamla Oldschool- hits hottas upp med hjälp av Baltimore-remixer. Stripclub möter backpack. Nytt möter gammalt. Hipster-rap blandas med Boombap."

Jag kan inte gå, men för er andra låter det väl kul?

Bloody YA

Jag borde inte snacka skit om Ystads Allehanda, för min vän Emilie Ekelund jobbar där, men deras sökfunktion på hemsidan är så dålig att jag dör. Hur jag än söker får jag fram noll träffar. Det kan ju bara inte vara möjligt. Bah!

På tal om något helt annat (eller ja, en rätt snygg övergång är det faktiskt, vilket ni kommer bli varse), så inte nog med att Facebook totalt äger oss medlemmar i evigheters evigheter amen - man ska verkligen passa sig för vilka bilder man lägger upp där. Bilden nedan (som föreställer mig och Emilie - voilá! - på fest) föranledde den här kommentaren från en vän på ansiktsboken: "skulle bara påpeka att det är ju MIN SCARFS! den ska jag ha tillbaka snart, annars är du en dödens lammunge." Typiskt!

Med anledning av föregående inlägg

Ja, jag vet att jag använder "de" och "dem" fel. Jag kan helt enkelt inte lära mig när man ska skriva vad. Snart struntar jag i vilket och använder konsekvent "dom" i stället. Vilken lysande journalist, tänker ni.

Själv tröstar jag mig med att jag delar just den här grammatikblindheten med uppskattningsvis 90 procent av Sveriges befolkning, troligen inklusive alla mina gamla svensklärare - eftersom de (dem?) aldrig lärde mig rätt. När man tänker efter är ju alltihop faktiskt deras fel.

Books, Books, Books (jfr Bills, Bills, Bills)

Åh, den som vore rik och kunde shoppa loss på bokrean! Inte för att jag egentligen behöver det; jag har ett och ett halvt hyllplan i min ena bokhylla som enbart består av olästa böcker. Men det finns bara två saker som alltid gör mig riktigt superlycklig att köpa: böcker och skivor. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Följaktligen spelar det ingen roll hur mycket olästa verk jag redan ruvar på, för det finns plats för fler. Men nej, just nu är jag skandalöst fattig, så det får vara helt enkelt. I stället får jag glädja mig åt att Hemingway står på hyllplanet och väntar. Och just nu läser jag Fight Club. So far är den en njutning.


PS. OK, jag ljög lite. När jag väl hittar skor älskar jag dem också, otroligt mycket. Kanske för att vägen till ett par nya skor är så svår för en småfotad dam som jag. När mina bästa sommarskor (och vår- och höst-dito) slutligen dog i höstas fotade jag dem för att inte glömma bort dem och den kärlek de gav. Så här fina var de. (Det här är alltså precis innan de fick joina de sälla jaktmarkerna, vilket syns. Men ni kan tänka er vad fina de var sisådär två år tidigare!)

Äktenskap för alla

Här kan ni läsa vad som gäller för äktenskapslagstiftningen från och med den 1 maj i år. Men några kyrkobröllop för samkönade par blir det som bekant inte ännu. Tidigast i höst - om kyrkomötet godkänner förslaget, vill säga. It ain't over 'til the fat lady sings. Tydligen.

Video Killed the Radio Star

I kväll är det något spännande på tv klockan nio, på Kanal5 (var annars?): Freebirthing - förlossning på egen hand. Kan vara precis hur äckligt som helst! Men det är inte enbart därför som det lockar mig, utan det är för att något slags rikspucko, Laura, ska vara med. Hon "är en av pionjärerna inom så kallad Freebirthing och [...] menar att en förlossning kan vara helt smärtfri och nästan som en orgasm". Jag har inte fött några barn, men jag har hört tillräckligt med förlossningshistorier från vänner och bekanta för att förstå att det där påståendet är ett stort hån. Hur som haver, ska bli spännande att se. Bör bli både äckligt och coolt - min favoritkombo.

Nu ska jag intervjua en blivande surrogatmamma.

Ciao!

Stampar och stampar..

Jag behöver lite hjälp. Jag vet att en del genusvänner läser min blogg, så förhoppningsvis kan någon av er rädda mig. Jag skriver just nu på en artikelserie om surrogatmödraskap, men sitter en smula i klistret. Jag lyckas nämligen inte hitta ett par att intervjua, ett par som alltså redan har fått barn genom en surrogatmamma. Ett manligt homosexuellt par, bör jag förtydliga. Så snälla, snälla använd alla era kontakter och se om ni kan vara mig behjälpliga. Var barnet har kommit till, det vill säga i Sverige eller utomlands, är irrelevant, likaså var paret bor. Givetvis kan de vara anonyma. Om ni vet någon som skulle kunna känna någon, eller någon som rent utav skulle kunna ställa upp, så be dem maila mig. Min adress står här på sidan.

Recensionsblogg

Jag skrev en recension om Bittert arv och tänkte att jag lika gärna kunde dela med mig av den här. Varför hålla på den liksom? För er som skiter fullkomligt i Kiran Desai och hennes bok är det bara till att återkomma i morgon, då bloggen åter är en vanlig blogg och ordningen sålunda återställd.


Kiran Desai: Bittert arv

Jag vill gärna gilla Kiran Desai; ung, kvinnlig Booker-prisvinnare och dotter till Anita Desai. Jag vill väldigt gärna tycka om hennes bok Bittert arv, en släktkrönika som i högt tempo förflyttar sig mellan Indien, England och USA. Delvis är dessutom släktkrönikan hennes egen. Men tyvärr. Det klickar aldrig riktigt mellan oss.

I Bittert arv möter vi Sai, en föräldralös tonårsflicka som får flytta in hos sin morfar, en pensionerad indisk domare. Men trots att Sai är bokens huvudperson får vi veta mycket lite om henne. Desto mer fokus ligger på domaren själv, domarens utfattige kock och dennes vuxne son som emigrerat till USA för att söka lyckan i drömmarnas land. Och däri ligger bokens största svaghet: ett brett persongalleri med för mycket detaljer. Både en och två gånger stannar jag upp i läsningen och funderar över varför Kiran Desai ger läsaren så väldigt mycket bakgrundsinformation om sina romanfigurer. För det är inte alltid som det tillför handlingen något. Och där läsaren skulle behöva mer information för att levandegöra huvudpersonen Sai saknas den helt. Det är helt enkelt ointressant om Sais kärleksaffär med hennes lärare Gyan leder någonvart, för som läsare känner man inte med henne. Man känner henne inte alls.

Boken är dessutom väldigt svart, vilket i sig är bra. Svart kan vara hopplöst men samtidigt vackert. Problemet för Kiran Desai är att det blir för mycket av det tråkiga. Domaren är till exempel så elak och olycklig att han blir en karikatyr. Kiran Desais försök att motivera varför den gamle mannen blivit bitter hjälper inte. Han är inte trovärdig. Och genom hela boken spirar tröstlösheten, vilket kunde ha fungerat väl men dessvärre inte gör det.

Det är i stället de små sakerna som får boken att lyfta. Domarens hund Mutt har jacka och pantalonger, de gamla systrarna och vännerna till familjen Lola och Noni har Marks and Spencer-underbyxor på tork i badrummet och kocken kan göra bilar av potatismos. När Kiran Desai smyger in avslutningsraderna i Robert Frosts klassiska dikt ”Stopping by Woods on a Snowy Evening”, något omgjorda, i ett samtal mellan Lola och hennes man, värmer det stycket – trots att översättningen inte gör originalet någon som helst rättvisa. Men genom att referera till en av den amerikanska diktens centralfigurer begår också Kiran Desai ofrånkomligt ett misstag. Det är omöjligt att inte jämföra hennes språk och stil med Robert Frosts, på samma sätt som det tyvärr är svårt att inte jämföra med Anita Desais Games at Twilight; där den senare nog går vinnande ur striden och den förstnämnde definitivt gör det.

Summa summarum: läsvärd? Absolut. Men för att vara en Booker-prisvinnare är Bittert arv förvånansvärt platt och rörig. Suget efter att få veta hur det går, om de älskande får varandra, om stridigheterna upphör, finns inte där. Bara en känsla av otillfredsställelse när sista bladet är vänt. Och en klump i magen som grundar sig i bokens totala hopplöshet.

Gamle gode Frost

Jag håller på att läsa Bittert arv av Kiran Desai (japp, dotter till Anita Desai om jag inte är ute och cyklar) och är inte så imponerad som jag skulle vilja vara. Men på ett ställe smyger hon in en referens till Robert Frosts fina "Stopping by Woods on a Snowy Evening" och då älskar jag. På Wikipedia kan man läsa hela. Men missa inte heller dikten "The Road Not Taken". Fin som fanken.

PS.

I dag trashar jag Mumintrollen på kulturbloggen. Och tar en tur down memory lane. Läs här.

Back in business

Mina vänner, jag lovar att aldrig mer svika er på det här viset. Nu är jag tillbaka, bloggen ska blomstra och ni ska inte behöva höra mer om sjukfrånvaro, stresschema eller dylikt. I'm all yours.

Men i dag grämer jag mig också. Debaser har En afton med Morrissey i nästa vecka, och biljetterna är ju bound till att vara slut. Fan fan fan. Bästa Morrissey. Dåliga jag som har så dålig koll.

Jason utan masken

Blotta vetskapen om att det är fredagen den trettonde i dag gör mig smått nervös. I morse var ångesten värre dock. För hittills har väl dagen flutit på som vanligt. Visserligen fick jag slänga en av mina bästa svarta koftor eftersom jag hittade ett stort hål under ena ärmen, men jag är tillräckligt smart för att fatta att det lika gärna kunde ha uppdagats i går. Busschauffören i morse verkade emellertid ta vidskepelse på stort allvar och ropade glatt ut i högtalarna att vi alla (ALLA!) skulle ha bälte på oss. Kanske såg hon ett otursdagsrelaterat skräckscenario framför sig. Jag bältade mig i alla fall.

Females in Front

Jag fick en inbjudan till gruppen Females in Front på Facebook, där man kan läsa följande:

"Så här är det, att inom det närmaste året ska fyra tunga positioner inom EU tillsättas: en permanent ordförande för Europeiska rådet, en representant för utrikes- och säkerhetspolitik, en talman för parlamentet, en ordförande för kommissionen.

I dagsläget är ingen kvinna aktuell för någon av dessa poster.
Om uppropet får minst en miljon underskrifter så måste EU- kommissionen ta upp frågan, enligt principen för deltagandedemokrati i Lissabonföredraget.

Tycker du att det är hög tid att få in fler kvinnor på de högsta positionerna i EU, skriv under genom att gå in på
länken nedan!

Det går blixtsnabbt att gå in och registrera sitt namn och du ser direkt hur många som gjort detsamma.

http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front"


Gör det nu. It's for a good cause, you know.

Viktigt meddelande

I går tittade jag på den där realityshowen om ett sjukhus som Kanal5 sänder, Hopkins eller något åt det hållet tror jag att den heter. Den är ganska trevlig på ett sjukhusaktigt sätt. När jag satt och tittade så kom jag att tänka på en diskussion som jag hade med min gamla journalistklass på en fest nyligen. Vi pratade organdonation, och jag blev förvånad över hur många som inte var anmälda i donationsregistret - eller för den delen hade tagit ställning alls. Det är ju så himla viktigt! Jag anmälde mig på högstadiet någon gång och jag har bara gjort vissa ändringar efter det. Till exempel vill jag numera inte donera mina ögon och/eller min hud. Det kanske låter löjligt att tjuvhålla på sitt skinn när man nu ändå är död (vad ska jag med det till, kan man ju fråga sig) men av någon anledning känns det bäst så. Allt annat kan de få. Bara till att plocka.

Var vill jag komma med det här? Gå in och registrera er i donationsregistret! Det är superenkelt att göra det på webben genom den här länken.

Jag vet att somliga tycker att det är obehagligt att tänka på döden i allmänhet och sin egen död och gud vet allt, och därför inte vill ta ställning till om någon annan ska få ta över ens hjärta när man själv kastat in handduken. Men det är så viktigt! En vacker dag är det man själv som ligger där och behöver en ny njure, och då kommer man att förbanna de som var för ego för att tänka på att andra kan få ut något bra av att man själv dör i förtid. Så är det.

Leave of Absence

Jag är ledsen för min frånvaro. Delvis beror det på att min magsjuka fortfarande sitter i, och delvis beror det på ett alldeles för pressat schema. Mitt bloggande får stå tillbaka lite nu i dagarna, tyvärr. Tills vidare kan ni roa er med att lyssna på Monsters Gone Gone Gone/A Bash Dem. Den är bra. Eller kanske på "Just Another Night" med Cat Stevens. Det beror lite på hurdant funtad man är, så att säga.

Besviken!

Alla som känner mig vet att Melodifestivalen inte är något som jag tar lätt på. Det är helt enkelt en mycket rolig tilldragelse. Men på grund av maginfluensan gud glömde, alternativt vinterkräksjukan, missade jag alltihop. Och eftersom den nedriga maginfluensan sitter i missade jag också reprisen i går då jag sov. Så himla trist alltså. Och orättvist på något sätt. Det kunde ju drabbat någon som inte skulle brytt sig, tycker jag.

Lustgas, någon?

Det här klippet får mig att undra vad i hela friden de ger till barn i USA när de är hos tandläkaren. Kan man överdosera på lustgas? (Även om det för ett otränat öga mer ser ut som att han har fått fatt på LSD eller något annat mer party party. Konstigast är lätt när han börjar skrika hysteriskt mitt i alltihop - en modern klassiker!)

Vårdgaranti my ass!

Nu ska jag bli lite personlig, och kanske lite äcklig, här. Jag lider nämligen av den något småräliga åkomman åderbråck. Och nu snackar vi inte lite ytliga blodkärl som ser småfula ut, utan om rejäla doningar. Åderbråck på riktigt liksom.

I början på hösten var jag för tredje gången i ordningen och visade upp mitt ena ben på vårdcentralen, eftersom mitt kära åderbråck bara växer och växer och vid det laget hade skaffat sig fantastiskt många nya förgreningar bara under sommaren. Och jag hade lidit alla helvetes kval under den varma säsongen. En mycket trevlig läkare (som senare visade sig vara ett psycho, men det hör inte saken till) tyckte synd om mig, berömde mig för mina i övrigt stiliga ben, och lovade att remittera mig. Inom tre månader skulle jag få operereras, troligen. Jag var så klart mycket nöjd över att äntligen ha träffat på en läkare som inte bara avfärdade mitt problem med att en stödstrumpa löser det mesta. (Det gör det inte, kan jag tala om. Inte när äckelblodkärlet nu slingrat sig upp ända upp på insidan av låren och börjar mynna ut farligt nära det allra heligaste. Inte hett! Och inget som avhjälps ens med jordens längsta stödstrumpa.)

Så jag väntade och väntade. I förra veckan ringde en dam från vårdcentralen Måsen i Lund (idioter!) och sa att någon remiss var det inte tal om. På sjukhuset kunde de bara ta hand om de som hade eksem i samband med åderbråcken (det är ett symptom jag inte fattar något av alls, men låt gå). Jag kvalificerade mig inte. Hon hänvisade mig till Citykliniken i Malmö.

I morse ringde jag Citykliniken i Malmö. Där tar de tydligen inte hand om åderbråck. Hon hänvisade mig till Citykliniken i Lund. Där tar de tydligen inte hand om åderbråck. En fantastiskt trevlig sköterska försklarade att deras avtal med landstinget hade upphört - något som åtminstone Citykliniken i Malmö borde veta, kan tyckas.

Så nu återstår det för mig att ta kontakt med mitt försäkringsbolag och genom dem försöka tvinga mig till behandling någonstans, sa den trevliga sköterskan. Men var ska jag behandlas? Jag fattar ingenting. Mer än att jag känner för att bli en sådan där bitter fan som klagar på att jag aldrig får något tillbaka av mina skattepengar. Det här är inte klokt ju. Jag anser mig ändå kunna snacka för mig, men gud, vad de kör över en. Och nu är allt tillbaka där det började på något vis, och jag har inte blivit ett dugg klokare. Är det inte meningen att man ska få hjälp av landstinget när man har så ont någonstans att man har svårt att jobba? Det här är ju liksom ingen skönhetsoperation (även om det är så fult att jag inte har visat mina ben mer än i absoluta nödsituationer på flera år), utan något som krävs för att jag ska kunna stå upp på bussen, jobba stående, sitta ner länge, duscha varmt, vistas i varmt klimat - sådana grejer. Ganska normala saker. Åh, gud, vad jag är bitter nu.

Men för all del, ge mig numret till en jävla plastikkirurg så sticker jag dit och betalar hela kalaset själv. Jag kanske ska passa på att ta en fettsugning när jag ändå är i gång.

Det är inte lätt att vara fobisk

I dag kan jag inte läsa tidningen. Varför? Jo, som de flesta av er säkert känner till har jag en svår fobi för ormar. Så svår att det till och med är jobbigt att skriva det här inlägget, men det är en parantes.

När jag vaknade i morse och skulle hämta in min tidning noterade jag att tidningsbudet återigen bara slängt tidningen lite slarvigt i trappuppgången. Med baksidan uppåt. Och just i dag avslutar Sydsvenskan sin A-del med en rubrik av slaget "Ny jätteorm hittad i [fyll i valfritt ord, själv har jag ingen aning eftersom jag blev skrämd från vettet och givetvis slutade läsa]", samt med någon typ av bild på eländet. Jippi.

Vad göra? Jag funderade på att låta tidningen ligga kvar i trapphuset, men insåg att det knappast var en långsiktig lösning. Jag skulle inte våga gå utanför dörren i dag, eftersom jag inte vågar hoppa över ormen, och i morgon skulle den ligga på samma plats, möjligen täckt av en annan tidning, men fortfarande på samma plats. Inget bra alternativ således.

Så jag tog mod till mig (måste erkänna att det gick lättare eftersom jag skämdes över min uppenbarelse i pyjamas och med håret på alla håll och inte ville stanna kvar i trapphuset längre än nödvändigt) och plockade upp tidningen, snabbt som attan. Det är inte det enklaste när man inte kan röra vid baksidan, ska jag säga er. Men smidig som en vessla lirkade jag ut B-delen, medan övriga delar fick gå direkt i pappersinsamlingen. Här tar vi det säkra före det osäkra. Och jag får ju i alla fall läsa kulturdelen!

Mest negativt är givetvis att jag nu, på grund av den här nyheten, inte vågar gå in på några nyhetssajter - och verkligen inte vågar titta på nyheterna på tv. En dag helt utan nyheter med andra ord. Ja ja, inget att göra åt.

Kröniketajm!

I dag har jag skrivit krönika som ni kan läsa här. Och spana in min sprillans nya bylinebild också. Spännande va?

PS. Hej, jag heter Ida och jag kan eventuellt vara den blekaste personen i Sverige. Praktiskt taget genomskinlig. Fantastiskt!

(Går)Dagens citat

"Att vara bisexuell är att kunna bli dumpad av hela mänskligheten."
Jonas Gardell på gårdagens QX-gala.

Vilket totalt annorlunda sätt att se saker på. Haha. Den mannen är bra märklig.

Come on, debate team!

Signaturen "Erik Andersson" har sågat min kulturledare längs med fotknölarna. Han skriver:
"Jag håller med om att vi inte bör dölja sexualiteten hos kända kulturpersoner, om det är relevant i sammanhanget, men jag ser inte poängen i att spela moraliskt korrekt för att man ifrågasätter heterosexualitet. News flash: majoriteten av människor är heterosexuella. Civilisationen bygger på den heterosexuella kärnfamiljen. Detta innebär inte ett stigmatiserande av homosexualitet, men om man vill avskaffa “heteronormen”, har man inte tänkt längre än näsan räcker."

Jag orkar liksom inte börja med att gå in på hur fel han har i..tja.. allt. Jag orkar verkligen inte debattera med ett pucko. Kan inte någon av er ställa upp och gå in och skriva något dräpande - och gärna något, som till skillnad från käre Eriks synpunkter, är korrekt faktamässigt? Tack, vänner.

Helgen i bilder

Jag hade förträngt att vi blev fotade av QX när vi besökte premiären av Don't Be Quiet Start a Riot i lördags. Men här är bevisen. Varför jag är en av de få som på sidan stoltserar med både för- och efternamn förtäljer dock inte historien.

Thanksgiving

Jag är tacksam över att jag sluppit skriva den här artikeln. Och jag är tacksam över att jag inte är den korrekturläsare som bevisligen inte varit på plats när den publicerades.

Min vän Axel Jönsson, en väldigt duktig journalist enligt min mening, gillar mellanrubriken "Tveksamt om själv bära" bäst. Jag kan inte annat än hålla med.

Skrivkramp

Jag har eftermiddagen på mig för att skriva en krönika. Min inspirationsnivå ligger på minus. Inte ett ord har jag skrivit. Vilket i och för sig inte är så konstigt. Jag har liksom inte kommit på något ämne ännu. Något roligt? Allvarligt? Världsförbättrande? Ja, inte vet jag. Gud i London alltså. Hur ska jag ro det här i land?