28 september 2011
Jag ber om ursäkt!
Det finns en valp i mitt liv som tar upp all tid just nu. Den tid inte jobbet äter upp, vill säga. Därför ber jag om ursäkt, men det kommer att bli skralt bloggande den närmaste tiden.
25 september 2011
20 september 2011
19 september 2011
En fru som inte kräver jämställdhet
I dag rekommenderar jag er alla att läsa första delen i en artikelserie om män som medvetet söker fruar med annat etiskt ursprung än svenskt. I första delen möter vi en man som inte ville ha en fru som kräver jämställdhet. Läs här!
16 september 2011
12 september 2011
Sleepless in Malmö
I dag är City-artikeln publicerad. I den pratar jag kort om de sömnproblem som plågade mig i flera år. Ni kan läsa den här, genom att välja dagens datum.
11 september 2011
Jippi
I morgon fyller jag år! I går blev jag uppvaktad av Mamma och min storasyster. En supermysig kväll, med finfina presenter. Åh, fylla år är bäst.
10 september 2011
9 september 2011
7 september 2011
City
Tidigare i dag blev jag intervjuad av City, och strax kommer en av deras fotografer hem till mig. Hade varit fint om jag hade hunnit dammsuga innan, men sådant är livet. Hoppas att jag slipper se efterbliven ut på bilden åtminstone.
4 september 2011
Dagens låt
"Here You Come Again" - Dolly Parton
Skulle egentligen städa. Letar följaktligen roligt skvaller på internet. Jag är en dålig vuxen.
Skulle egentligen städa. Letar följaktligen roligt skvaller på internet. Jag är en dålig vuxen.
3 september 2011
Dagens låt
"Touch Your Woman" - Dolly Parton
I går såg jag äntligen Jag är min egen Dolly Parton. Den finns på Dox på SVT Play nu. Se den! Den var underbar, naken och berörande. Bara se den.
I går såg jag äntligen Jag är min egen Dolly Parton. Den finns på Dox på SVT Play nu. Se den! Den var underbar, naken och berörande. Bara se den.
1 september 2011
Ge blod!
I dag har jag gjort någonting, för mig, väldigt stort: Jag har anmält mig som blodgivare. För er som känner mig vet ni att det är helt osannolikt. På grund av min barndoms många sjukhusvistelser, och tillika nålstick, har jag nämligen varit patologiskt rädd för att bli stucken. Det står i alla mina journaler, både hos läkaren och tandläkaren. Jag skämtar inte när jag säger att jag kunde kräkas rakt ut av rädsla bara någon sa ordet "blodprov". Och jag svimmade vareviga gång. Det som skrämmer är inte smärtan, som många tror, utan maktlösheten. Tanken på att någon ska hålla fast en och tömma en på blod är helt enkelt inte så tilltalande om man haft negativa upplevelser på området. (Detta gäller förstås inte om vi talar om sexiga vampyrer.)
Men för något år sedan bestämde jag mig för att göra något åt denna ena av mina två fobier (den andra frodas fortfarande). Jag bestämde mig på något konstigt sätt för att inte vara rädd. Det hade inte gått om det inte vore för förstående vårdpersonal som lät mig bestämma när jag var redo att bli stucken. Helt plötsligt bestämde jag och antalet tårar per besök började gå ner i antal. Likaså kom det faktiskt oftast blod när de stack mig. Kroppen reagerade inte längre med regelrätt panik, med andra ord.
De senaste, säg, tio gångerna som jag har lämnat blodprov har jag bara satt mig i stolen och halat fram armen. Oftast har de fått kämpa lite för att få fram blod, men i övrigt har jag varit som vilken annan patient som helst. Inga tårar, ingen panik, inget kräk. Så därför känner jag mig mogen nu. Jag vill också vara en bra människa som ger blod! Speciellt med tanke på att jag har blodgruppen O-. Den är så finurlig att jag kan ge blod till alla med rhesusfaktor minus, men tyvärr kan jag bara få blod av dem som har exakt samma blodgrupp som jag. Och vi är inte så himla många. I skolan fick jag lära mig att 3 procent av Sveriges befolkning har O-, men den siffran kan förstås ha ändrats vid det här laget. Hur som helst, det är en jäkligt användbar blodgrupp för andra, samtidigt som jag i egoistiskt syfte tänker att det är bra att sjukvården har ett lager av mitt blod om det skulle vara jag som skulle behöva en blodtransfusion.
Men oavsett vilken blodgrupp vi har så behövs det blod. Och kan jag, så kan ni! Om jag kan övervinna min rädsla så kan fler göra det. Och är ni bara för lata för att ta tag i att bli blodgivare, så borde ni skämmas. Eller så kan ni gå in på den här sidan: geblod.nu
Men för något år sedan bestämde jag mig för att göra något åt denna ena av mina två fobier (den andra frodas fortfarande). Jag bestämde mig på något konstigt sätt för att inte vara rädd. Det hade inte gått om det inte vore för förstående vårdpersonal som lät mig bestämma när jag var redo att bli stucken. Helt plötsligt bestämde jag och antalet tårar per besök började gå ner i antal. Likaså kom det faktiskt oftast blod när de stack mig. Kroppen reagerade inte längre med regelrätt panik, med andra ord.
De senaste, säg, tio gångerna som jag har lämnat blodprov har jag bara satt mig i stolen och halat fram armen. Oftast har de fått kämpa lite för att få fram blod, men i övrigt har jag varit som vilken annan patient som helst. Inga tårar, ingen panik, inget kräk. Så därför känner jag mig mogen nu. Jag vill också vara en bra människa som ger blod! Speciellt med tanke på att jag har blodgruppen O-. Den är så finurlig att jag kan ge blod till alla med rhesusfaktor minus, men tyvärr kan jag bara få blod av dem som har exakt samma blodgrupp som jag. Och vi är inte så himla många. I skolan fick jag lära mig att 3 procent av Sveriges befolkning har O-, men den siffran kan förstås ha ändrats vid det här laget. Hur som helst, det är en jäkligt användbar blodgrupp för andra, samtidigt som jag i egoistiskt syfte tänker att det är bra att sjukvården har ett lager av mitt blod om det skulle vara jag som skulle behöva en blodtransfusion.
Men oavsett vilken blodgrupp vi har så behövs det blod. Och kan jag, så kan ni! Om jag kan övervinna min rädsla så kan fler göra det. Och är ni bara för lata för att ta tag i att bli blodgivare, så borde ni skämmas. Eller så kan ni gå in på den här sidan: geblod.nu
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
