Family business

Ibland känns det som att jag är med i någon typ av komediserie när det kommer till kontakt med familjen. Tidigare i dag pratade jag i telefon med min mamma som befann sig hemma hos min morfar. Eftersom jag ska på bal i morgon (Blekingskas Höstblot) kom givetvis Mamma i gång och började tjata om vikten av att jag skulle ha ordentligt med kläder på mig. Hon förklarade att jag måste ha strumpbyxor (nähä) och kappa på mig på vägen dit, bland annat. När hon hade hållit på i cirka fem minuter stod jag inte ut längre och skrek:
- Jag är 25 år, Mamma! 25 år! Jag kan klä på mig själv.
Mamma tyckte att jag var fjantig som reagerade så, eftersom hon påpekade att morfar när hon kom på besök hade klagat på att hon hade en för kort jacka och följaktligen skulle bli sjuk.

Senare pratade jag i telefon med min farmor som beklagade sig över att min pappa går omkring barhuvad ("nu när det är så kallt"). Hon har i flera år försökt ge honom vad hon anser är en stilig sälskinnsmössa (som tyvärr även har öronlappar i manchester), och så även i dag. Mössan i fråga ägdes av min farfar. Pappa vägrar konsekvent att ta emot den. Jag sa till Farmor att ge honom den i julklapp.

När jag senare i kväll berättade om detta för pappa utbrast han:
- Men farsan hatade den jävla mössan! Han blev allergisk av den. Han hade röda prickar i hela pannan. Det var bara hon som tvingade honom att ha den för att inte någon av hennes släktingar skulle lägga beslag på den.
Pappa vågar alltså vägra mössa även i fortsättningen. Och Farmor kommer att fortsätta tjata.

Herregud, säger jag. När blir man vuxen? Ska min mamma försöka kränga på mig mössor med tvång, så som hon gör i dag, fortfarande när jag är 50? Är det här verkligen normalt?!