Ge blod!

I dag har jag gjort någonting, för mig, väldigt stort: Jag har anmält mig som blodgivare. För er som känner mig vet ni att det är helt osannolikt. På grund av min barndoms många sjukhusvistelser, och tillika nålstick, har jag nämligen varit patologiskt rädd för att bli stucken. Det står i alla mina journaler, både hos läkaren och tandläkaren. Jag skämtar inte när jag säger att jag kunde kräkas rakt ut av rädsla bara någon sa ordet "blodprov". Och jag svimmade vareviga gång. Det som skrämmer är inte smärtan, som många tror, utan maktlösheten. Tanken på att någon ska hålla fast en och tömma en på blod är helt enkelt inte så tilltalande om man haft negativa upplevelser på området. (Detta gäller förstås inte om vi talar om sexiga vampyrer.)

Men för något år sedan bestämde jag mig för att göra något åt denna ena av mina två fobier (den andra frodas fortfarande). Jag bestämde mig på något konstigt sätt för att inte vara rädd. Det hade inte gått om det inte vore för förstående vårdpersonal som lät mig bestämma när jag var redo att bli stucken. Helt plötsligt bestämde jag och antalet tårar per besök började gå ner i antal. Likaså kom det faktiskt oftast blod när de stack mig. Kroppen reagerade inte längre med regelrätt panik, med andra ord.

De senaste, säg, tio gångerna som jag har lämnat blodprov har jag bara satt mig i stolen och halat fram armen. Oftast har de fått kämpa lite för att få fram blod, men i övrigt har jag varit som vilken annan patient som helst. Inga tårar, ingen panik, inget kräk. Så därför känner jag mig mogen nu. Jag vill också vara en bra människa som ger blod! Speciellt med tanke på att jag har blodgruppen O-. Den är så finurlig att jag kan ge blod till alla med rhesusfaktor minus, men tyvärr kan jag bara få blod av dem som har exakt samma blodgrupp som jag. Och vi är inte så himla många. I skolan fick jag lära mig att 3 procent av Sveriges befolkning har O-, men den siffran kan förstås ha ändrats vid det här laget. Hur som helst, det är en jäkligt användbar blodgrupp för andra, samtidigt som jag i egoistiskt syfte tänker att det är bra att sjukvården har ett lager av mitt blod om det skulle vara jag som skulle behöva en blodtransfusion.

Men oavsett vilken blodgrupp vi har så behövs det blod. Och kan jag, så kan ni! Om jag kan övervinna min rädsla så kan fler göra det. Och är ni bara för lata för att ta tag i att bli blodgivare, så borde ni skämmas. Eller så kan ni gå in på den här sidan: geblod.nu