Den ultimata sovlistan

Jag har alltid sovit dåligt. Alltid. Och när jag säger alltid menar jag verkligen alltid. Även som barn. Som tonåring, när mina vänner kunde sova till tre på dagarna, kanske jag någon enstaka gång sov till tio - men längre än så sträckte sig liksom inte mina sömnutsvävningar. Och numera innebär helg att jag vaknar vid sju, även om jag lagt mig efter tre. Jag har tuggat mig igenom olika sömntabletter genom åren, och räknat en helsikes massa får, men inget verkar fungera så bra.

Jag är kass på att sova på flygplan, i bil och på tåg. Så döm av min förvåning när jag helt plötsligt har börjat kunna sova på tåget på väg till jobbet. Delvis beror det givetvis på att inte ens jag tycker om att stiga upp så okristligt tidigt som klockan fem, och delvis på att jag lider av en konstant sömnbrist. Men främst tror jag att det handlar om resans soundtrack. Min resa är nämligen upplagd som följer:
1) Läsa Metro och City (E betalar tidningen hemma, så jag kan inte ta med mig Sydsvenskan).
2) Äta frukost (egentligen gillar jag inte att äta på det där viset inför främlingar, men vad ska man göra).
3) Sätta på musik och somna in.

Men inte vilken musik som helst, nej nej. Det är bara en typ som funkar. I nödfall kan man ta lite Patsy Cline, men framgångssiffrorna är inte lika höga i det fallet. Nej, det är bara Dylan som gäller. Och bara några speciella låtar.

Så här får ni mitt sovsoundtrack. Kanske kan det hjälpa någon annan.
"Don't Think Twice, It's All Right"
"Hurricane"
"It Ain't Me, Babe"
"The Sound of Silence" (med Paul Simon)
"The Times They are a-Changin"
"Desolation Row" (Men det visste ni ju redan.)

Sedan är jag framme och det är dags att ta sig an arbetsdagen. Som nu.

Som Petter skulle sagt: "Mitt motto är som lotto"

När jag började på mitt nya jobb ombads jag att gå med på en miniintervju, för att småningom presenteras som en ny medarbetare i ett blad för personalen. Ja, alltså inte bara jag, utan alla som var just nya medarbetare. Så långt allt väl. Men i den här lilla intervjun förväntades vi klämma fram vårt motto. Motto! Fattar ni? Tusen tankar flög genom huvudet (OMG, ska jag behöva säga "carpe diem" liksom?). Det stod still på det kreativa planet.

Så här i efterhand har LL, min ständiga supporter, rett upp situationen - om jag någonsin skulle råka ut för samma sak igen (vilket hon tar som ganska troligt). Hon har sålunda delat ut lite ordspråk och motton att leva livet efter.
LL själv fick: "Guld ska guld ha." (Ett hemmabygge kan man kalla det.)
Erika fick: "Bättre fly än illa fäkta."
Medan jag fick det slående: "Bättre en fågel i handen än tio i skogen."

Men när det väl kom till kritan med intervjun var jag givetvis inte så slagkraftig. I stället klämde jag fram "ångra ingenting" och kände mig som Sveriges, och framför allt arbetsplatsens, största tönt. Så kan det gå.

Nej, nu får jag återgå till arbetet.
Trevlig tisdag!

Londondags

Nu börjar mina vänner boka den årliga Londonresan över nyår. Jag längtar! Jag behöver lite London. Ibland undrar man vad man gör i Malmö när man kan vara där.

Dagens låt

"Publikens klagolåt" - Maud Lindström
Hon är så fantastisk!

Och om ni vill pigga upp er ytterligare så är Mitt eget jävla Narnia som vanligt fab.

PS.

Såg senaste True Blood först i dag. Min gud så bra det är! Jag dör! Säsong ett kan slänga sig i väggen, säger jag bara. Åh, jag tror att True Blood numera faktiskt tävlar om förstaplatsen i världens bästa serie med Queer as Folk. Kanske L Word också, i och för sig. Mina topp tre bästa serier är det i alla fall. Sådetså.

Däremot är jag ledsen över att jag aldrig får tag på säsong fyra av Six Feet Under. Om någon har den så lånar jag gärna, OK?

Efterfestad

Roligast i går: Isabelle Ståhl försökte få en gratis efterrätt (som var till ett annat sällskap, bör tilläggas) genom att yttra de magiska orden: "Jag är chefredaktör för Nöjesguiden." Obetalbart.

(Hon fick den inte.)

Förtydligande

Jag gillar att vara hos Mamma. Hon är kul och jag får god mat och får tvätta hur mycket jag vill. Men borta bra och hemma bäst. Ni vet.

Kom hem nu

I kväll känns det som att jag också har varit på Daugavas botten, Lars Winnerbäck. Jag är så trött! Lite småless. Även om det är skönt att jag kan sova hos Mamma lite i veckorna så att jag slipper pendla typ tusen timmar om dagen till jobbet, så har jag en sådan himla hemlängtan. Efter löjliga saker som våra soffor som är mycket mer bekväma än Mammas. Saknar en större säng. Saknar mina egna rutiner. Vanliga rutiner, helt enkelt. Fast det är väl fint på något vis, att man vill hem. Och inte bort. Antar jag.

Här kommer en dödålig inspelning av "Kom hem nu". Jag skulle bjudit er på den på Spotify, om jag trott att Mammas internetuppkoppling klarat av en sådan övning. Det gör den garanterat inte.

Denna dag ett liv

Eller hur var det nu? Jag har oavsett vilket haft en väldigt produktiv dag. Sågade en film, pratade webb, webb och åter webb, påbörjade ett nytt projekt och hann också skriva en artikel. Snart ska jag gå hem för dagen. I morgon är det fredag och Lundagårdsfest och I can't wait.

PS. Om någon av er, kära läsare, är grym på akademisk brittisk engelska (gärna i översättning från svenska) efterlyser jag just DIG! Maila mig i så fall.

Dagens låt

"Desolation Row" - Bob Dylan

Jag älskar när den låten kommer när jag åker tåget på morgonen. Den är nämligen precis lagom lång (11:21) och lugn att man hinner somna in en snabbis.

Nu ska det jobbas. Ciao!