Tänkvärt om manlig omskärelse

Läs Vanja Berggrens gästkrönika i Kristianstadsbladet här.

Jag tycker att det är absurt att ta bort en del av kroppen på små bebisar. Oavsett religion. Oavsett eventuell smittspridning. Börjar vi tumma på det finns det säkerligen snart de som kommer med liknande argument för kvinnlig omskärelse.

PS.

Jag har bokat resa till London över nyår. Tyvärr räcker det inte. E säger att jag måste försöka ge fan i att vara så missnöjd med livet hela tiden - men hey, sådan är jag! Nä, skämt åsido - i morgon när det finally är helg och jag ska ut på landet till min pappa och bara ta det lugnt, då kommer jag att glädjas åt London. Bästa London.

PS2. Min kusin har börjat blogga tillsammans med sin kille. Det är så himla roligt att läsa! Snacka om skilda världar. De slår klackarna i taket i Italien och käkar hare och grejer, medan jag sitter i Kristianstad hemma hos min mamma och har fått mig en grönsaksbiff till livs. Ja, livet är allt bra rättvist. Haha.

PS3. I går fick jag åtta sprutor i benet. Tjo, vad det var livat.

När november närmar sig med stormsteg

Jag brukar inte bli deppig på hösten. Jag brukar glädjas åt kursstarter, nya fritidsaktiviteter, snygga höstjackor och spelkvällar med tända ljus. Nya Converse och planer, planer, planer. Jag brukar gilla hösten, gilla att allt blir som vanligt igen. Visserligen älskar jag sommar med värme och långa kvällar, men samtidigt för de med sig en känsla av undantag: "Så här är det inte på riktigt; det här är en anomali." Och delvis tror jag att sommaren därifrån får sin tjusning.

Nej, hösten brukar vara min dejtingsäsong, min klubbsäsong, min säsong för att skaffa en ny frisyr. Så varför inte nu? Varför känns just i år vetskapen om att livet är en tisdag i november klockan kvart i fem som något som får mig att vilja, om inte emigrera, så åtminstone rymma ett tag, bara bryta mig ut? Varför får vetskapen om att jag nu i flera månader framöver kommer att frysa om fötter, händer och näsa vareviga morgon som jag väntar på bussen mig att vilja börja böla?

Visserligen är det sömnbristen (som inte bara ger mig akne utan också ett stort jävla hål i huvudet av trötthet) som är en liten bov i dramat. Men ändå. Jag brukar inte bli deppig på hösten. Jag brukar vårdeppa. Pressen över uteserveringar och vårflirter och sommarsemestrar och jobb jobb jobb brukar bli tuff för mig. Man ska ju ha så himla kul hela tiden och hänga med på allt.

Så är det inte på hösten, och det är därför jag brukar gilla den. Då är det helt legitimt att stanna hemma en hel helg några kannor te, en trave böcker och en filt som enda sällskap. Ingen protesterar. Men så känns det inte nu. Det känns i stället som att november jagar mig både om natten och på dagen, och jag står mest stilla i någon slags tuggummiklet och kommer i ärlighetens namn inte så värst långt.

Som Lars Winnerbäcks "En vårdag i november". Fast ändå helt annorlunda.

Snart festival!

Biljetterna till avslutningsfesten på Regnbågsfestivalen är nu släppta. Kom kom och häng med mig!

Dirty Dancing no more

Gud, Patrick Swayze är död, såg jag på Sydsvenskan nu när jag kom till jobbet. Jag vet att det inte smäller lika högt som Michael Jacksons bortgång för gemene man, men i mina ögon gör det faktiskt det. En gång i tiden hade till och med jag Patrick Swayze (tillsammans med en vit stor häst, av någon konstig anledning) på en affisch på garderoben i mitt lilla flickrum. Inte för att jag då fattade någonting av hans sex appeal (och han har väl aldrig varit min kopp te senare heller, om vi ska vara helt ärliga), men han ingick på något vis i processen att bli kvinna. Att gilla Patrick Swayze var något som förväntades (en förlängning av heteronormen yada yada). Men visst, han var ganska snygg när det begav sig. Och Dirty Dancing kommer jag alltid att gilla, hur o-PK det än är. Så visst fanken är det lite sorgligt.

Jag älskar mitt liv

Sms från Marek, klockan 05.32: "Morgonstund har guld i mund!"

Nej, det har den sannerligen inte. Men jag har i alla fall fått en ny pendlingskompis. Jippi!

Vad är det för en dag?

Är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag,
för det är Idas födelsedag.
Hurra hurra hurra!

Dagens låt

"Changes" - Gordon Lightfoot

Nu ska jag städa och baka. Underbara Erika och Måns kom förbi innan och uppvaktade. På jobbet bjöd de ut mig på lunch på stan. Alla är så snälla mot mig! Och det är inte ens den stora dagen ännu.

Födelsedagspepp!

Kollegial komplimang

Fina Åsa utbrast under vårt möte i morse:
- Tänk att du är så ung och samtidigt så himla kompetent!

Jag blev lite rörd nästan. I morgon fyller jag 24.

11 september

I morgon fyller jag år. Det innebär att jag har fått två födelsedagar förstörda på grund av det här datumet. Nu ser alla till att hålla sig i skinnet i dag, OK?