Fredags-tv

Tv på fredagar är deppigt. Det fick bli Let's Dance. Dunka-mig-gul-och-blå-Frida är med i Så ska det låta, så det gick bort. Jag lever sannerligen ett spännande liv.

Det blir nog klent med bloggande i helgen. Jag åker till den blekingska landsbygden och myser vid havet.

Trevlig helg!

Hair

Jag vänder mig inte emot SVT:s satsning 183 dagar. Tanken var säkert god. Att dialogen blev superträig parat med mellanstadium och genren supertråkig parat med buskis var så klart inte meningen. Men vad jag vänder mig emot, verkligen vänder mig emot, är att Tuva Novotny bär en peruk som mest liknar... den peruk som Mikael Persbrandt gjorde rikskänd i favoritrullen Tre solar. Kunde ingen påpekat det under inspelningens gång? Va? Taskigt hörni!


Bild från svt.se
Tuva Novotny i sitt fina hår.


Bild från mikaelpersbrandt.de
Mikael Persbrandt i sitt fina hår.

Ingenting går upp mot gamla Skåne

Oj oj, sicket väder vi har! Det blåser! Massor! Hade väntat mig krigsrubriker på Sydsvenskans hemsida, men SMHI:s klass 1-varning (kuling 15 m/s) bemöts med tystnad. Konstigt. Det var väldigt läskigt att köra i 90 km/h i kväll, kan jag meddela. Hela bilen ryckte. Busschauffören på hemvägen från Lund verkade, till skillnad från mig, irriterande nog oberörd.

Men det är faktiskt otroligt hur mycket och ofta det blåser i Skåne. Jag har nog inte förstått ännu hur platt det faktiskt är här. Det är roligt på jobbet när man hör folk med barn fråga varandra:
- Jaha, var åker man pulka här då?
Som att pulkaåkning var en äkta anomali. (Vilket det väl i och för sig är i ett landskap helt utan höjdskiftningar. Och snökultur.)

Men som sagt, ingenting går upp mot gamla Skåne. Här kan ni lyssna på Siwans gamla dänga. Det bästa är att någon har gjort jordens taffligaste och mest menlösa "musikvideo" till den. Klipp dig och skaffa dig ett jobb, hälsar Ida.

Åh, Kjelle!

Underbara Kjelles möbler! Hur fantastiskt är det inte att sådana där små guldgruvor går runt trots all konsumtionshysteri runt oss? I dag hittade jag äntligen mitt drömsoffbord. Så himla fint blev det!




PS. Nej, jag har inte startat soptipp i ena hörnet av mitt vardagsrum. Det är möbler som ska ges bort.

Dolce vita

Äntligen, äntligen verkar ett jobb som jag hållit på med i flera månader ha lossnat. Äntligen! Troligtvis åker jag till Stockholm för att göra intervjun i nästnästa vecka. Lättnaden är total. Ljuva liv.

Dagens bästa

Här ska ni få en tvättäkta dagens bästa serverad!

City

Malmö ska få spårvagnar, skriver Sydsvenskan i dag. Wow! Väldigt retro, old school, allt det där bra. Det var väl lite kul på något vis. Men jag förstår inte riktigt trots allt. Man gör en citytunnel med ena handen och bakar gamla goda spårvagnar med den andra. Modernisering eller bara nödlösningar? Jag vet inte. Men det är ju faktiskt ganska roligt att åka spårvagn.

Föreläsningstips

Skickar vidare ett mail jag fått:

"Hej!
Camilla Nylundh, förbundsordförande för Sveriges Förenade HBTQ- studenter kommer och föreläser om hur strukturer som förutsätter att alla är heterosexuella och som osynliggör transpersoner förföljer oss genom högskolan. Om hur detta inte bara påverkar den studiesociala situationen för HBTQ-studenter utan också forsknings - och utbildningskvalité. Missa inte en föreläsning om heteronormativitet i högre utbildning och hur du kan påverka ditt lärosäte.

Var: Café Athen
När: Måndag den 9 mars kl 19.00"

I Lund alltså. Låter som en bra föreläsning om ni frågar mig.

Jag är en kliché

Jag är typ en twentysomething kvinna i en fyrtioårig mans kropp. Eller åtminstone med en fyrtioårig mans musiksmak. Återigen har jag snöat in på Dylans Blood on the Tracks. Bra skiva visserligen, men något klichéartat, oh yes. Men "If You See Her, Say Hello" är i och för sig fortfarande en av århundradenas (heter det så?) mest klassiska göra-slut-låtar. När jag känner mig lite deppig gillar jag att spela den hysteriskt högt och gråta hysteriskt högt i duschen. Så nu vet ni det.


PS. Spindeluppdatering: I går försvann spindeln framåt kvällen (jag hade inte nått den ännu), vilket givetvis föranledde en hel del sömnlöshet och smärre panik från min sida. I morse vaknade jag och hade kli i näsan och då inbillade jag mig självklart att den hade flyttat in där. Det hade den givetvis inte. Den satt återigen på sin favoritplats på min toalett. Så kom jag äntligen på att jag kunde nå den med moppen. Och efter tre misslyckade mosningar dog fanskapet. Hoppas den inte hade några kompisar. (Som kommer flytta in i dess ställe alltså. Om den hade vänner på andra platser än i min lägenhet unnar jag den (han/hon/hen?) det.)

I wish I was a little bit taller

Jag har ett problem. När jag duschade i morse såg jag att en gigantisk spindel bosatt sig i ett av hörnen där väggen möter taket. Nu menar jag verkligen gigantisk. Jag har aldrig sett en så stor spindel i verkligheten. Jag är inte speciellt rädd för spindlar, men jag började gråta för att den skrämde mig. Hajar ni? Den är skitstor.

Och nu till problemet: jag kan inte komma åt den jäveln. Den sitter där i sitt hörn och liksom hånar mig. Jag når inte den och kan därför inte döda den. (Jag skiter i om det skulle regnat cats and dogs i morgon, för skulle jag komma nära den skulle den dö. Simple as that.) Vad gör man? Hur gör alla andra? Nu har jag stängt in den på toa, men det är ju inte en långsiktig lösning att jag inte kan använda min egen toalett. Nu förstår jag varför tjejer har pojkvänner. De är bra i sådana här situationer. Bara om de är långa och ståtliga förstås.

Om jag bara hade varit en sisådär tre decimeter längre hade jag kunnat lösa det här problemet själv. Det är viktigt som kvinna att kunna döda sina egna spindlar. Men nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Och sist jag gick in på toa höll den på och liksom flexade sina muskler (viftade med benen på något konstigt vis) som för att skrämma mig. Äckelspindeln har tagit kontroll över mig och mitt badrum.

Typiskt.