Jag vet inte om jag är paranoid eller om jag faktiskt borde vara jävligt rädd

Den här bloggen har inte varit aktiv på riktigt sedan 2011. Jag får utlopp för mina tankar, åsikter och funderingar i andra forum, mestadels på Twitter. Men i dag kände jag att jag behövde skriva av mig. Jag behövde inte skriva korta, slagfärdiga tweets eller en debattartikel, utan jag behövde få sätta alla mina förvirrade tankar på pränt utan att redigera och snygga till. För det som har hänt är att EU-valet har skakat om mig. Rejält. Jag är rädd. Och jag vet inte om jag borde vara det eller om jag faktiskt borde vara otroligt mycket räddare.

Jag har tänkt en massa på Kakan Hermanssons blogginlägg från i förrgår, där hon frågar sig: "Är det såhär det känns precis innan krig?" Jag har tänkt på det, för jag delar exakt samma känsla. Det känns som att jag befinner mig i 30- och 40-talets förvirrade politiska Västeuropa, där rasismen, nazismen och fascismen var på frammarsch men motståndet (socialister, kommunister och syndikalister) var enormt starkt. Det var bara inte tillräckligt starkt då. Mörkerkrafterna tog över och världskriget och förintelsen var ett faktum. Det som vi aldrig skulle glömma.

När jag betraktar den politiska situationen i Sverige i dag ser jag så mycket gott och vackert. Det är skoleleverna som vänder ryggen mot SD, brandmän mot rasism och politiker som står emot normaliseringen av SD:s retorik. Jag kände hopp inför EU-valet. Jag var säker på att SD skulle komma in i EU-parlamentet, men jag trodde inte att så många skulle rösta på dem. Jag trodde inte att de skulle göra en sådan stor framryckning. Och jag trodde verkligen inte att halva Sveriges befolkning skiter så fullkomligt i den tsunami av rasism, nazism och fascism som dränker Europa att de helt struntade i att rösta.

Dagen efter valet skrev jag följande på Facebook:
"Det är verkligen blandade känslor i dag.. Är otroligt glad över Feministiskt initiativs framgångar, som visar att den antirasistiska och feministiska rörelsen i Sverige är stark och på frammarsch. Världens första feministiska parti har tagit plats i ett parlament! Men samtidigt valde nästan dubbelt så många att rösta på ett rasistiskt, kvinnofientligt och hbtq-hatande parti. Och halva Sveriges befolkning röstade inte alls! Är ni nöjda med resultatet? Vi skickar rasister till Bryssel, som där får sällskap av nynazister, gammelnazister och fascister. Stöveltrampet hörs återigen över Europa, och jag påminns om den här dängan som mina föräldrar lyssnade på när jag var liten. Så otroligt sorgligt att den är lika aktuell i dag.

"Vakna upp
Börja se dej omkring
Fatta mod
Så du kan säg' till dina ungar när dom frågar dej
att du var en av dom som stod emot"

http://open.spotify.com/track/5YsSkIg4YqxzjGC4psRDCp
("Valet" av Mikael Wiehe och Björn Afzelius)"

Men återigen till den där känslan av att allt håller på att gå helt åt helvete. Vi har alltså regelrätta nazister i EU-parlamentet. Ni vet alla hur Hitler kom till makten va? Han valdes till sin position. Det kunde han göra för att folk köpte hans enkla retorik (då skylldes allt på judarna, romerna, kommunisterna och de homosexuella, i dag är det araber, romer, judar, vänsterextremister, feminister och homosexuella som igen är icke önskvärda), och för att många människor inte gjorde någonting alls. Precis som halva Sveriges befolkning gjorde i detta val. Ingenting. Sakta men säkert fick Hitler mer och mer makt, och vad som hände sedan vet vi alla.

När SD kom in i riksdagen för fyra år sedan upplevde jag en liknande känsla som nu. Jag kände hopplöshet, men jag var också kamplysten. Vi skulle besegra dem! Jag bloggade om det, med ett visst mått av segervisshet. Successivt har känslan av hopplöshet avtagit och SD har normaliserats till viss del även i min värld. Nu krävs det nazister för att vi alla ska bli riktigt, riktigt rädda. Vad säger det om vår blindhet inför utvecklingen?

Jag pratar på allvar med min fästmö om att lämna Europa. För jag är faktiskt rädd. Jag lever i en lesbisk relation med en kvinna som inte är "etniskt svensk". Jag är medlem i Fi och därmed stämplad "vänsterextremist". Jag håller inte tyst om mina åsikter. Jag har feministtecknet intatuerat. På Twitter kallar SD-anhängarna mig för Sverige-fientlig, säger att jag borde lobotomeras och till och med "utrotas". Jo då, de använder den termen. Jag frågar min tjej om jag är överdriven, paranoid som pratar om att flytta? Ingen av oss vet. Vi vet bara att det fanns de som kände av förändringen i Europa på 30-talet och som då lämnade kontinenten. På så vis kom de undan koncentrationslägren. (Ni kanske inte vet det, men även lesbiska sattes i koncentrationsläger. Till skillnad från de homosexuella männen som bar den rosa triangeln fick flatorna den svarta, den som bars av ”asociala element” och ”arbetsskygga”.)

Jag som har bott i Sverige i hela mitt liv har alltid vaggats in i en känsla av politisk trygghet; vi är ett neutralt land som inte behöver vara rädda för krig. Vi må ha låtit tyskarna använda våra järnvägar under andra världskriget, men på så vis behövde vi inte delta i en väpnad konflikt. Bra va? Det är ungefär det som vi har lärt oss i skolan. Sverige klarade sig undan nazismen och förintelsen, och när kriget var slut kunde vi återgå till vårt trygga, fina, svenska samhälle. Men riktigt så var det ju inte. Nej, Sverige var inte med i kriget. Men Sverige på den tiden var ett land med arbetsläger för oliktänkande, fruktansvärda övergrepp på bland andra samer och romer, tvångssteriliseringar av exempelvis psykiskt sjuka och, för all del, vi uppfann rasbiologin. Och allt det här lyckades vi med utan att ha nazister vid makten. Förstår ni nu varför det borde räcka med SD för att skrämma oss? Och dessutom vet vi ju alla var SD har sina rötter. 

Att SD stammar ur (ny)nazismen blev för mig plågsamt tydligt när jag tittade på SDU:s valfilm. Jag ska inte länka till den här, för jag vill inte att de ska få fler träffar. Ni hittar den lätt genom att googla. Min flickvän gjorde den klockrena kopplingen till en scen ur filmen "Cabaret", som ni kan se i klippet nedan. Om ni minns scenen så blir en av huvudpersonerna, en engelsman, väldigt illa berörd av det han får se. Tysken i hans sällskap skrattar bort incidenten och menar att nazisterna bara är ett gäng stollar som aldrig kommer att få reell makt.



Jag känner mig som engelsmannen nu. Som den som ser att något håller på att gå väldigt, väldigt snett, men vars oro förminskas och skrattas bort, för det kommer aldrig att kunna hända igen. Men har inte historien lärt oss motsatsen? Inte trodde Europa att man bara några årtionden efter The Great War skulle återigen vara en kontinent i fullt krig. Och etnisk rensning, förföljelse av oliktänkande med mycket mera är något som förekommit och förekommer i allt för många (om inte alla?) konflikter.

Som sagt, jag vet inte om jag är paranoid. Kanske är jag det. Eller så borde jag, och många med mig, vara betydligt räddare.

Jag tror att det är över nu

Jag tror inte att jag kommer att blogga mer. Jag började blogga för en massa år sedan, och på den här bloggen 2008. Mycket har förändrats sedan dess - privat, arbetslivsmässigt och inte minst med internet (!). Med Twitter, Instagram, Facebook och en massa andra plattformar, känns helt enkelt mitt behov av en blogg ganska icke-existerande. Kanske kommer jag att ändra mig och komma tillbaka. Jag kommer inte att radera något. Men jag kommer inte heller att skriva mer här just nu. Jag har inte tagit något aktivt beslut att sluta blogga, utan har helt enkelt märkt att jag faktiskt har väldigt lite att skriva om som jag inte redan har dryftat på andra ställen, främst på Twitter. Så, mina vänner, ta och följ @idagunnarsson där i stället. Eller @idamariag på Instagram. Och ta hand om er.

You know you love me.
XOXO

Dagens låt

"Turn Your Lights Down Low" - Bob Marley & Lauryn Hill

Med sommaren kommer längtan efter Bobbans musik.

För övrigt är den här bloggen för jäkla tragisk just nu. Jag rekommenderar er som gillar mig att följa mig på Twitter eller Instagram i stället. Eller så kan ni läsa en rolig blogg i stället: Tobias Boströms. Jag kommer tillbaka med full kraft vad det lider.

Dagens låt

"King of the World" - First Aid Kit

Dagens låt

"Blue" - First Aid Kit

Dagens mest obehagliga nyhet

"En läkare på Sus i Malmö lät en 15-årig praoelev skära i en patient i samband med ett kejsarsnitt.
– Doktorn i fråga är oerhört ledsen och ångerfull och vet att det som skedde är åt helsike, säger läkarens chef Per Ekström."

Läs hela artikeln på sydsvenskan.se. 

Mors lilla Olle

Har ni följt nyhetsrapporteringen om mannen som gick i skogen och enligt egen utsago blev attackerad av en björn? Polis och diverse experter har trott på honom, misstrott honom, trott på honom igen, för att nu slutligen inte tro på honom. Nu senast var det en ornitolog som uttalade sig och sa att en björn inte attackerar på det viset. Alla ska tycka till. Men är det ingen mer än jag som får en känsla av att mannen i fråga har dragit en rövare, kanske till och med skojat till det lite, och nu har ett jävla sjå med att hålla fast vid sin lögn? Det känns ju lite för bra för att vara sant, alltihop.

Pausfågel

Kära läsare, jag har inte glömt er. Har ni glömt mig? Min frånvaro har blivit lite förlängd, på grund av en sjukhusvistelse. Men efter påsk får ni nog ta del av mitt OTROLIGT spännande liv igen.

Puss så länge!

Dagens låt

"Tangerine" - First Aid Kit

Dagens låt

"Both Sides Now" - Joni Mitchell

Börjar ni se ett mönster?

Dagens låt

"(Du var) allt jag ville ha" - Idde Schultz

Livet va. You bitch.

Dagens låt

"A Case of You" - Joni Mitchell

Kanske världens bästa dikt

Nebraska Vällingby – alla törs inte bli amerikanska massmördare

Inte rymde jag
Inte sa jag emot
Inte pratade jag för högt
Inte smällde jag i deras dörr
Inte stack jag kniven i hennes bröst
Inte sköt jag honom med hans gevär
Jag bara väntade, väntade, väntade
Inuti mig & här
Men jag undrade en del
Varför är jag fel
Blir aldrig hel

Bodil Malmsten

Dagens låt

"Vi ska gå ut tillsammans" - Röda Bönor

Internationella kvinnodagen

Nöjesguid(h)en

Det finns troligen inte många som har missat Nöjesguidens senaste nummer – det omtalade "hen-numret". Men om ni inte har läst tidningen, så gör det. Verkligen väldigt intressant att läsa en hel tidning som inte talar om för läsaren vilket (förmodat) kön/genus intervjupersoner med flera har. Bara läs.

Mobilblogging

Ja, jag är ju inte helt i radioskugga. Har min iphone med mig i min exil. Bloggar väl lite då, för att fördriva tiden. För ja, just nu känns det som det enda jag gör. Fördrev tiden ihop med min mamma och syster i dag. Var "på stan" (hatade alla andra människor som också var det), shoppade, fikade. Fördrev. Har sedan kollat lite L Word, käkat asmycket godis.. Vad vill jag säga med detta? Jo, att livet är ett enda jävla tidsfördrivande. Vill dra något gammalt över mig och komma ut om cirka fem år – om det inte vore för att jag har åldersnoja och helst inte vill bli en dag äldre. Ni fattar, just nu är jag värd för världens jäkla pity party. Ni är alla välkomna. Om ni vill kan vi begå kollektivt självmord. Fuck off, universum. Mottar gärna lite positiva nyheter nu, tack.

Det blev en bloggutmaning innan pausen

1. Vad gjorde du för tio år sedan?

Jag gick i tvåan på gymnasiet, rökte röda Prince och trodde att jag skulle bli en internationell höjdare efter gymnasiet. Jag spenderade dagarna på fik med mina klasskamrater, där vi var högljudda och jobbiga och drack fruktte och kedjerökte. Skolkade alltså en del. Men pluggade svinmycket också. På helgerna fixade vi falskstämplar och festade på ställen med 18-årsgräns. Vi drack tequila så vi spydde, hånglade med varannan person vi träffade och hade noll bakisångest dagen efter. Allt kretsade kring att ha så roligt det bara gick, hela tiden.

2. Vad gjorde du för ett år sedan?

För ett år sedan köpte jag min lägenhet, och gjorde mig redo att flytta från min kompis Elias, som jag bott inneboende hos i två år. Jag hade ganska nyligen börjat ett nytt jobb och var singel. Jag var ute mycket, flängde runt och drack drinkar, och spenderade för mycket pengar på kläder och för lite på mat.

3. Fem snacks du gillar

Alla snacks är så fett förbjudna i den diet jag har kört sedan i september. Men jag gillar dem. Åh, som jag gillar dem.

• Smörpopcorn
• Sourcream and onion-chips
• Dorritos
• Gott & blandat
• …och det mesta som inte är salta pinnar.

4. Fem sånger du kan hela texten till:

"City" - Billie the Vision and the Dancers

"Tunna skivor" - Siw Malmkvist

"This is the Year" - Marit Bergman

"Hugger i sten" - Lars Winnerbäck

"I Hope that I Don't Fall in Love with You" - Tom Waits

5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:

• Köpa en flashig bil med tillhörande chaufför.
• Sluta jobba.
• Resa mycket.
• Uppgradera mitt hem.
• Skänka pengar.

6. Fem dåliga vanor:

• Spelar för mycket Wordfeud.
• Snusar.
• Tränar inte.
• Äter för dåligt.
• Tycker för mycket om vin.

7. Fem saker du gillar att göra:

• Dricka vin på mysiga barer.
• Promenera i solen.
• Läsa tjocka böcker.
• Twittra.
• Kramas med familj och vänner.

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:

• Kött
• Alla typer av hattar
• Adidas-brallor
• Biljetter till Ladies Night
• Sex

9. Fem favoritleksaker:

• Datorn
• Min iPhone
• Min sodastreamer
• Bilar
• Sällskapsspel

10. Tio personer jag vill se göra den här utmaningen:

Alla som vill!

Catch ya on the flip side!

Nu kommer jag att vara utan pålitligt internet till och med slutet av mars. Därför kommer det troligen inte att bli några uppdateringar här. Men jag kommer tillbaka när träden börjar knoppa och solen hittat tillbaka!

Dagens citat

"Det här att folk känner sig 'avkönade' av hen. Fattar inte grejen. Har aldrig känt mig kränkt av att ses som människa i första hand."
Lady Dahmer på Twitter.