En fru som inte kräver jämställdhet

I dag rekommenderar jag er alla att läsa första delen i en artikelserie om män som medvetet söker fruar med annat etiskt ursprung än svenskt. I första delen möter vi en man som inte ville ha en fru som kräver jämställdhet. Läs här!

Påven fortsätter spy ut sitt homohat

I går läste jag att Vatikanen, då under ledning av förra påven Johannes Paulus II, varnat irländska biskopar för att rapportera fall av våldtäkt mot barn till polisen. Då kan man ju tro att den katolska kyrkans ledare skulle vilja hålla en aning låg profil åtminstone i dag. Om påven inte tänkte dementera förstås, och glädja oss med att nyheten var allt igenom falsk. Men icke!

I dag läste jag i stället att påven Benedictus valt att dela med sig av ytterligare hat mot homosexuella. Hans senaste påstående är att samkönade äktenskap på något sätt förstör äktenskap mellan män och kvinnor:

"Passing legislation or adopting policies that recognise 'forms of unions, which distort the essence and purpose of the family end up penalising those who, with much effort, commit themselves to living a life whose bonds are marked by stable intimacy, have juridical guarantees and are recognised publicly'..."

I stället för att fördöma de övergrepp som skett under den tid Benedict, alias kardinal Ratzinger, var en högt uppsatt tjänsteman i Vatikanen, verkar han försöka sopa det hela under mattan med hjälp av homohat.

Jag blir så trött. Och ledsen.

Ålder, denna ålder

Jag har löjlig ångest över det faktum att jag fyller 25 på söndag. Jag vet att det är fånigt. Och jag vet att 25 inte är en hög ålder. Men jag har fasat för den här dagen i åratal. Jag tror att det hänger ihop med föreställningar om var jag skulle vara i livet då jag nådde den högaktningsvärda åldern av 25 år. Saker jag inbillat mig sedan jag var liten.

Ni förstår, jag hade en tidslinje. Jo men visst. Vid 24 års ålder skulle jag gifta mig - vilket jag tack och lov sluppit. Vid 25 skulle jag få mitt första barn. Jag skulle bo i en fin lägenhet. Ja, jag skulle förstås vara rik och lyckad också. Riktigt så föreställde jag väl inte mig min framtid för, säg, fem år sedan, men ändå - den där konstiga föreställningen om att 25 är något speciellt har liksom förföljt mig. Inte fanken trodde jag att jag skulle bo inneboende, vara tvångsmässig singel och sakna socialt liv eftersom jag stiger upp klockan fyra på morgnarna i alla fall.

Så i morse när jag tog bussen vid tjugo över fem kände jag mig riktigt eländig. Det var liksom bara tre dagar kvar tills jag oåterkalleligt trädde in i klubben Halvvägs till 50. Men så slog jag upp Sydsvenskan och läste om mannen i Olofström som fastnat så olyckligt i någon typ av lantbruksmaskin att hans son tvingades skära (OBS! inte "hugga", utan "skära") av honom armen för att rädda honom undan en säker död. Genast kände jag mig inte bara lätt illamående, utan också smått tacksam över livet. Jag må ha otur i kärlek och bostadsmarknad och spel osv osv, men jag har i alla fall två armar som ingen har skurit i. Följaktligen gick jag raka vägen till Partyland när jag kom till Malmö i eftermiddags och inhandlade tårtljus med siffrorna 25.

Nu ska jag slå in lite presenter. Det är nämligen inte bara jag utan även min syster som fyller år. Och eftersom hon fyller 35, är även det en smula trösterikt.

Hej och hå - alla ska bli gifta!

Som de förlovar sig och håller på i det där kungahuset vi har! Och det är ju uppenbart lite synd om Madeleine-stackaren som bevisligen gått och väntat och väntat på att storasyrran skulle få tummen ur - så att det någon gång kunde bli hennes egen tur. Skönt att det äntligen blir av nu då. Om man nu ser saker som (hetero)giftermål och kungahus och fan och hans moster som något positivt. Det är olika det där.