Vi är queera inte raka, vi tar alla nätter tillbaka!

Klockan 21.00 var vi runt femton personer som samlats för vår IDAHOT-Ta natten tillbaka. Jag blev väldigt nervös över tanken på att tvingas gå och skandera slagord i en grupp av ett fotbollslags storlek. Funderade allvarligt på att avvika. Förnedringen, förnedringen... Men se, här behövde ingen avvika, inte! Möllevångstorget fylldes på mer och mer och till slut var vi en riktigt rejäl skara som begav oss ut i Malmö-natten för att ta den tillbaka. Och förutom sisådär fem arga och provocerade män verkade ingen ha något emot oss. Kanske inte så många som gillade oss överdrivet mycket heller, men sådant kan man ju inte fokusera på. De flesta stirrade mest på våra uppenbarelser - rosa boor på dragkings och grabbar i högklackat är tydligen inte allas vardag!

Tyvärr visade det sig att en del av demogänget satt i arresten i Lund, så några missade vår härliga manifestation. Vissa anslöt senare, men lagom till min hemgång. Jag, Erika och Erika var de första tanterna till att lämna eurodisco-partyt i Regnbågsparken, eftersom vi ansåg att en måndag är en måndag - trots IDAHOT. Men ett glatt gäng håller fortfarande regnbågsfanan högt och kommer säkert att göra det i många timmar till - åtminstone tills fickpluntorna är urdruckna.

PS. De skickade en insatsbuss på oss. Totalt överdrivet, vilket de själva nog också ansåg eftersom de lämnade oss till vårt dansande ganska snabbt. Tack för det.

Ja, något ska man ju göra en fredagskväll

Kvällens projekt: att skriva en ny version av François Villons "De hängdas ballad" med sikte på den skånska poliskåren. Det blir bra grejer faktiskt! Mästerligt, om jag får säga det själv! Kanske väntar mig en karriär som revylåtskrivare. Eller kanske jag borde tävla med Ola Magnell i Dylan-tolkning. Bara en tanke. Här finns en härlig version av "Lily, Rosemary and the Jack of Hearts". Häng inte upp er på att texten som någon tjomme lagt in inte stämmer med hur Ola sjunger.


PS. När jag i dag sa att jag skulle gå hem och ta det lugnt i kväll, ensam, frågade en inte särskilt bekant 19-åring om jag inte var ledsen över att jag inte hade någon pojkvän. Haha. Som att det redan var kört för mig på kärleksfronten alltså, och att jag var riktigt, riktigt tragisk. Om hon vetat att jag skulle komma att sitta hemma och skriva ny text till en dikt av en 1400-talspoet hade hon nog avlidit.