Whitneys bästa

Whitney Houston är en av mina tidigaste idoler och har varit en stor musikalisk influens i mitt liv. Jag snodde kassetten Whitney (hennes andra skiva) av min storasyster, och det var till den som jag upptäckte att jag faktiskt också kunde sjunga. I timmar, timmar, timmar stod jag och sjöng med i hennes sånger. Nu i efterhand vet jag att jag inte hade ett dugg koll på texterna (var inte särdeles proffsig på engelska), men tonerna satt där - åtminstone tyckte jag det.

När jag blev äldre blev Whitneys musik skämsmusik. Delar av skivan Whitney kunde jag fortfarande spela på fest, men de smäktande balladerna lyssnade jag på i smyg. Men jag lyssnade mycket! Musiken kan visst vara banal och 80-talssmörig, men i mig rörde många låtar vid något speciellt. (Precis som Bodyguard gjorde! Hur många gånger har jag inte sett den? När jag var yngre var det kärlekshistorian som var lockande, men när jag blev äldre såg jag den för att skratta lite åt hur fjantig den är - men också för att njuta av musiken.)

När jag vaknade klockan sex i morse hade Del LaGrace Volcano skrivit på Facebook att Whitney var död. Jag blev faktiskt ledsen på riktigt. Jag vet inte mycket om Whitney och hennes liv, jag har aldrig sett henne live, och hon är inte min största idol på långa vägar. Men hon var nog min första, riktigt stora idol. Och det är faktiskt väldigt starka känslor som man har för en sådan artist! Så ja, det var deppigt på riktigt.

I dag har jag i princip bara lyssnat på Whitney. Både glad och sorglig musik. Och här kommer några låtar som enligt mig är hennes bästa (utan inbördes ordning dock).

Vilka är era favoriter?