Grow up

Martina Haag skrev en gång en krönika om hur långsam barndomen är när man är mitt i den. Tiden mellan första klass och nian är som femtio år typ. Och så är det ju verkligen. Högstadiet varade minst tre gånger så länge som gymnasiet. För att inte tala om hur snabbt universitetstiden flög förbi. För det är precis där som det börjar bli så: att tiden bara flyger iväg. Varför sa ingen, medan man hade den där långsamma tiden, att det skulle bli så här? Att man en dag, rätt som det är, sitter och fikar med sina vänner och pratar giftermål och barn i stället för vem som har den mest orättvisa mamman. Att man, rätt som det är, bor med någon som har Underberg i kylen (hej Pappa, liksom), har en Volvo kombi som måste flyttas på grund av gatusopning, och en platt-tv så fancy att jag absolut inte fattar hur man får i gång dvd:n. Barndomen är löjligt långsam när man är mitt i den, medan vuxenlivet kastas på en som en oväntad tennisboll i skallen. För innerst inne känner jag mig oftast fortfarande som en förvirrad sjuttonåring. Trots pensionssparande och åderbråcksoperationer.