Jag brukar inte bli deppig på hösten. Jag brukar glädjas åt kursstarter, nya fritidsaktiviteter, snygga höstjackor och spelkvällar med tända ljus. Nya Converse och planer, planer, planer. Jag brukar gilla hösten, gilla att allt blir som vanligt igen. Visserligen älskar jag sommar med värme och långa kvällar, men samtidigt för de med sig en känsla av undantag: "Så här är det inte på riktigt; det här är en anomali." Och delvis tror jag att sommaren därifrån får sin tjusning.
Nej, hösten brukar vara min dejtingsäsong, min klubbsäsong, min säsong för att skaffa en ny frisyr. Så varför inte nu? Varför känns just i år vetskapen om att livet är en tisdag i november klockan kvart i fem som något som får mig att vilja, om inte emigrera, så åtminstone rymma ett tag, bara bryta mig ut? Varför får vetskapen om att jag nu i flera månader framöver kommer att frysa om fötter, händer och näsa vareviga morgon som jag väntar på bussen mig att vilja börja böla?
Visserligen är det sömnbristen (som inte bara ger mig akne utan också ett stort jävla hål i huvudet av trötthet) som är en liten bov i dramat. Men ändå. Jag brukar inte bli deppig på hösten. Jag brukar vårdeppa. Pressen över uteserveringar och vårflirter och sommarsemestrar och jobb jobb jobb brukar bli tuff för mig. Man ska ju ha så himla kul hela tiden och hänga med på allt.
Så är det inte på hösten, och det är därför jag brukar gilla den. Då är det helt legitimt att stanna hemma en hel helg några kannor te, en trave böcker och en filt som enda sällskap. Ingen protesterar. Men så känns det inte nu. Det känns i stället som att november jagar mig både om natten och på dagen, och jag står mest stilla i någon slags tuggummiklet och kommer i ärlighetens namn inte så värst långt.
Som Lars Winnerbäcks "En vårdag i november". Fast ändå helt annorlunda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar