Den ultimata sovlistan

Jag har alltid sovit dåligt. Alltid. Och när jag säger alltid menar jag verkligen alltid. Även som barn. Som tonåring, när mina vänner kunde sova till tre på dagarna, kanske jag någon enstaka gång sov till tio - men längre än så sträckte sig liksom inte mina sömnutsvävningar. Och numera innebär helg att jag vaknar vid sju, även om jag lagt mig efter tre. Jag har tuggat mig igenom olika sömntabletter genom åren, och räknat en helsikes massa får, men inget verkar fungera så bra.

Jag är kass på att sova på flygplan, i bil och på tåg. Så döm av min förvåning när jag helt plötsligt har börjat kunna sova på tåget på väg till jobbet. Delvis beror det givetvis på att inte ens jag tycker om att stiga upp så okristligt tidigt som klockan fem, och delvis på att jag lider av en konstant sömnbrist. Men främst tror jag att det handlar om resans soundtrack. Min resa är nämligen upplagd som följer:
1) Läsa Metro och City (E betalar tidningen hemma, så jag kan inte ta med mig Sydsvenskan).
2) Äta frukost (egentligen gillar jag inte att äta på det där viset inför främlingar, men vad ska man göra).
3) Sätta på musik och somna in.

Men inte vilken musik som helst, nej nej. Det är bara en typ som funkar. I nödfall kan man ta lite Patsy Cline, men framgångssiffrorna är inte lika höga i det fallet. Nej, det är bara Dylan som gäller. Och bara några speciella låtar.

Så här får ni mitt sovsoundtrack. Kanske kan det hjälpa någon annan.
"Don't Think Twice, It's All Right"
"Hurricane"
"It Ain't Me, Babe"
"The Sound of Silence" (med Paul Simon)
"The Times They are a-Changin"
"Desolation Row" (Men det visste ni ju redan.)

Sedan är jag framme och det är dags att ta sig an arbetsdagen. Som nu.