Recensionsblogg

Jag skrev en recension om Bittert arv och tänkte att jag lika gärna kunde dela med mig av den här. Varför hålla på den liksom? För er som skiter fullkomligt i Kiran Desai och hennes bok är det bara till att återkomma i morgon, då bloggen åter är en vanlig blogg och ordningen sålunda återställd.


Kiran Desai: Bittert arv

Jag vill gärna gilla Kiran Desai; ung, kvinnlig Booker-prisvinnare och dotter till Anita Desai. Jag vill väldigt gärna tycka om hennes bok Bittert arv, en släktkrönika som i högt tempo förflyttar sig mellan Indien, England och USA. Delvis är dessutom släktkrönikan hennes egen. Men tyvärr. Det klickar aldrig riktigt mellan oss.

I Bittert arv möter vi Sai, en föräldralös tonårsflicka som får flytta in hos sin morfar, en pensionerad indisk domare. Men trots att Sai är bokens huvudperson får vi veta mycket lite om henne. Desto mer fokus ligger på domaren själv, domarens utfattige kock och dennes vuxne son som emigrerat till USA för att söka lyckan i drömmarnas land. Och däri ligger bokens största svaghet: ett brett persongalleri med för mycket detaljer. Både en och två gånger stannar jag upp i läsningen och funderar över varför Kiran Desai ger läsaren så väldigt mycket bakgrundsinformation om sina romanfigurer. För det är inte alltid som det tillför handlingen något. Och där läsaren skulle behöva mer information för att levandegöra huvudpersonen Sai saknas den helt. Det är helt enkelt ointressant om Sais kärleksaffär med hennes lärare Gyan leder någonvart, för som läsare känner man inte med henne. Man känner henne inte alls.

Boken är dessutom väldigt svart, vilket i sig är bra. Svart kan vara hopplöst men samtidigt vackert. Problemet för Kiran Desai är att det blir för mycket av det tråkiga. Domaren är till exempel så elak och olycklig att han blir en karikatyr. Kiran Desais försök att motivera varför den gamle mannen blivit bitter hjälper inte. Han är inte trovärdig. Och genom hela boken spirar tröstlösheten, vilket kunde ha fungerat väl men dessvärre inte gör det.

Det är i stället de små sakerna som får boken att lyfta. Domarens hund Mutt har jacka och pantalonger, de gamla systrarna och vännerna till familjen Lola och Noni har Marks and Spencer-underbyxor på tork i badrummet och kocken kan göra bilar av potatismos. När Kiran Desai smyger in avslutningsraderna i Robert Frosts klassiska dikt ”Stopping by Woods on a Snowy Evening”, något omgjorda, i ett samtal mellan Lola och hennes man, värmer det stycket – trots att översättningen inte gör originalet någon som helst rättvisa. Men genom att referera till en av den amerikanska diktens centralfigurer begår också Kiran Desai ofrånkomligt ett misstag. Det är omöjligt att inte jämföra hennes språk och stil med Robert Frosts, på samma sätt som det tyvärr är svårt att inte jämföra med Anita Desais Games at Twilight; där den senare nog går vinnande ur striden och den förstnämnde definitivt gör det.

Summa summarum: läsvärd? Absolut. Men för att vara en Booker-prisvinnare är Bittert arv förvånansvärt platt och rörig. Suget efter att få veta hur det går, om de älskande får varandra, om stridigheterna upphör, finns inte där. Bara en känsla av otillfredsställelse när sista bladet är vänt. Och en klump i magen som grundar sig i bokens totala hopplöshet.