Vårdgaranti my ass!

Nu ska jag bli lite personlig, och kanske lite äcklig, här. Jag lider nämligen av den något småräliga åkomman åderbråck. Och nu snackar vi inte lite ytliga blodkärl som ser småfula ut, utan om rejäla doningar. Åderbråck på riktigt liksom.

I början på hösten var jag för tredje gången i ordningen och visade upp mitt ena ben på vårdcentralen, eftersom mitt kära åderbråck bara växer och växer och vid det laget hade skaffat sig fantastiskt många nya förgreningar bara under sommaren. Och jag hade lidit alla helvetes kval under den varma säsongen. En mycket trevlig läkare (som senare visade sig vara ett psycho, men det hör inte saken till) tyckte synd om mig, berömde mig för mina i övrigt stiliga ben, och lovade att remittera mig. Inom tre månader skulle jag få operereras, troligen. Jag var så klart mycket nöjd över att äntligen ha träffat på en läkare som inte bara avfärdade mitt problem med att en stödstrumpa löser det mesta. (Det gör det inte, kan jag tala om. Inte när äckelblodkärlet nu slingrat sig upp ända upp på insidan av låren och börjar mynna ut farligt nära det allra heligaste. Inte hett! Och inget som avhjälps ens med jordens längsta stödstrumpa.)

Så jag väntade och väntade. I förra veckan ringde en dam från vårdcentralen Måsen i Lund (idioter!) och sa att någon remiss var det inte tal om. På sjukhuset kunde de bara ta hand om de som hade eksem i samband med åderbråcken (det är ett symptom jag inte fattar något av alls, men låt gå). Jag kvalificerade mig inte. Hon hänvisade mig till Citykliniken i Malmö.

I morse ringde jag Citykliniken i Malmö. Där tar de tydligen inte hand om åderbråck. Hon hänvisade mig till Citykliniken i Lund. Där tar de tydligen inte hand om åderbråck. En fantastiskt trevlig sköterska försklarade att deras avtal med landstinget hade upphört - något som åtminstone Citykliniken i Malmö borde veta, kan tyckas.

Så nu återstår det för mig att ta kontakt med mitt försäkringsbolag och genom dem försöka tvinga mig till behandling någonstans, sa den trevliga sköterskan. Men var ska jag behandlas? Jag fattar ingenting. Mer än att jag känner för att bli en sådan där bitter fan som klagar på att jag aldrig får något tillbaka av mina skattepengar. Det här är inte klokt ju. Jag anser mig ändå kunna snacka för mig, men gud, vad de kör över en. Och nu är allt tillbaka där det började på något vis, och jag har inte blivit ett dugg klokare. Är det inte meningen att man ska få hjälp av landstinget när man har så ont någonstans att man har svårt att jobba? Det här är ju liksom ingen skönhetsoperation (även om det är så fult att jag inte har visat mina ben mer än i absoluta nödsituationer på flera år), utan något som krävs för att jag ska kunna stå upp på bussen, jobba stående, sitta ner länge, duscha varmt, vistas i varmt klimat - sådana grejer. Ganska normala saker. Åh, gud, vad jag är bitter nu.

Men för all del, ge mig numret till en jävla plastikkirurg så sticker jag dit och betalar hela kalaset själv. Jag kanske ska passa på att ta en fettsugning när jag ändå är i gång.